Asklundarna

Imorgon är det studiedag. Jag ser fram emot det. Jag är så trött av tiden efter sportlovet att jag avslutar varje dag med dunkande huvudvärk och lite smått illamående. Det är konstigt. Jag har verkligen valt rätt yrke för att jag tycker att det är skitkul att arbeta i skolan och det passar verkligen mig MEN det är ju så mycket mer. Om man inte satt sin fot i skolan de senaste tio åren så kan man nog inte föreställa sig dess förfall. För jag tycker verkligen att det är ett förfall. Kanske var det inte bra för alla elevtyper att ha skolan som när jag gick där (alla satt på sina platser och arbetade allihopa med samma sak), men jag tycker ändå att, som det är nu gynnar ännu färre. De elever som nu ses som ”duktiga” kan omöjligt få den uppmärksamhet de behöver för att utvecklas ännu mer och så slutar det med att nivån sjunker och sjunker och sjunker. Och de som från början har svårt…..de kommer ingenstans pga att de börjar avsky skolan, krav och eget ansvar.

Om det är något jag ska lära mina barn så är det att inget görs av sig själv, för att komma någonstans måste man lägga manken till. Och utan ett bra språk blir livet väldigt svårt!

Jag fortsätter på det här ämnet senare, måste till jobbet nu.

read comments (0)

Veckan som gått har varit mycket bra. Jag håller på att lära känna arbetsplatsen och alla lokaler och personal, rutiner och regler. Pust, det tar lång tid att komma in i en inarbetad värld. Eleverna är det lättaste i skolvärlden, att lära känna alltså. Men det finns hur mycket rutiner som helst runt om en elev. Nåja, jag lär mig ganska snabbt.
Men oh vilken kall skola. Enda dagen jag inte frusit hade jag laddat upp med två tröjor och två stickade tröjor och det funkade ganska bra.
Det är väldigt roligt att jobba iaf. Det är sådan skillnad på att gå till ett jobb som man känner att man kommer trivas på och ett jobb som man bara har för att få en lön. Telia var rena pinan jämfört med det här. Där kan vi snacka om daglig ångest. Nu har jag ingen ångest alls och det är rätt ovanligt för att vara mig.

Nu ska jag ta kväller, vi hörs!

read comments (0)

Mitt värsta tänkbara har precis inträffat.

Jag sitter i soffan med barnen som är mätta och glada efter en varsin flaska med välling. Elvira börjar klaga på magont och precis när jag föreslår att vi ska gå till toaletten och försöka bajsa så kommer den. Spyan med stort S. Inte en gång, utan tre! Hulk hulk hulk. Jag är så glad att vi har skaffat oss en skinnsoffa. Vad hade jag tagit mig till annars. Nu kunde jag duscha av Elvira och fixa så båda barnen somnade innan jag tog tag i äcklet. Bläääää. Tur oxå att vi kan dela på soffdelarna. Nu gick det att få soffan kliniskt ren och lukten försvann direkt. Soffan fick sig en omgång med både Yes och handsprit. Dessutom har jag duschat mig själv i handsprit. Jag har torkat alla handtag med handsprit och jag har handspritat datorn lite. Men kan aldrig vara tillräckligt noga när det gäller smittor och kräk. Jag vill verkligen INTE bli sjuk eftersom jag har lite spyfobi. en fobi som är på gränsen till att bli botad pga alla barnspyor men den är absolut inte helt borta.

usch nu kurrar magen…..iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

read comments (0)

Vet ni att jag har strukit ungefär en miljon barn och bebiskläder! Kan lova att de som köpa ina kläder på lördag kommer få fina saker. Det var ju inte ens tvättnoppor på mjukisbyxorna. Snacka om att ha för mycket kläder till barnen. Men nu är det slut med det. Ska försöka handla lite förnuftigt i framtiden (hahahahahahah).

Idag har jag gjort något som jag velat göra länge men som jag trott att jag aldrig skulle våga. Jag har varit på rörelsegruppen och gått på passet AfroMommy, som är ett träningspass inspirerat av afrikans dans där man har sin lilla bebis på magen i bärsele eller bärsjal. Det var kul! Svettigt men kul. Stella tyckte att det var underbart att få guppa runt på mammas mage sittande i buddahställning i sjalen. Hon log och skrattade hela tiden. Om man vill börja röra på sig men inte kommer iväg för att man passar barn hela tiden så kan jag verkligen rekomendera det passet.

Nu, dags för bingen.

Fullspäckad helg förresten. Fredag – förbereda mer inför lördagens klädförsäljning.

Lördag – klädbytardag, sörping på medeltidsdag och kvällen kräftskiva.

Söndag – hemligt

read comments (0)

Nu har jag suttit och slösurfat så länge att jag nästan glömt bort att jag har något viktigt att informera om. Fick för ett par dagar sedan reda på att de där kexen, ni vet Wafers inte uttalas Waffers som jag säger utan helt enkelt Wafers alltså Wäjfärs. Kan ni fårstå det då!?

read comments (2)

Jag funderar starkt på att anordna en klädbytardag. Någon som är intresserad?

read comments (0)

För en stund sedan knäppte jag på kanal 2 (rim, haha). Där visades en konsert från Sevilla från 1992. Jag tror att innehållet var något i stil med världen bästa gitarrister, men jag vet inte riktigt. I vilket fall så slog det mig hur gammal jag har blivit. För mig känns året 1992 ungefär som igår. Jag var tio år, kär i alla killar och spelade fotboll på rasterna. Jag tyckte om att gå på klassdisco och min bästa låt just detta år var nog Diamonds and pearls med Prince & The New Power Generation eller varför inte avslöja det pinsamma, Mauro Scocco med låten Till dom ensamma. Ja jag vet…nörd. Vad jag vill komma fram till är i alla fall att jag minns detta så tydligt trots att det är, hör och häpna, 17!!! år sedan.

Och när jag fortsätter titta på den där konserten så känner jag hur en klump sakta men säkert börja fylla magen och jag känner mig lätt illamående, på gränsen till åksjuk. Såg man ut sådär 1992? Hade alla killar långt hår, oversized skjortor, tajta brallisar med hög midja och kängor a la Dr Martens? Tyckte jag verkligen att Extremes hit More than words var sådär bra? Men framför allt, skämdes ingen 1992? I kören såg jag det märkligaste. Tre personer, en jätteglad askblond puffluggstjej, en lockig med spännen på vardera sida av huvudet, ni vet sådär så håret blir lite uppuffat bakom öronen och så en man….en medelålders tunnhårig man med glasögon som jag svär kunde ha varit han chefen för Tv4, vad han nu heter JO, Jan Scherman. Kan ni tänka er Jan Scherman stå och köra bakom, låt oss säga någon så häftig som Britney Spears? Det skulle liksom aldrig hända idag. Frågan är bara om det var bättre förr när man kunde se ut som Jan Scherman och ändå få ett jobb bakom en stor artist eller är det kanske bättre idag när inte ens Nanna får synas bakom E-type.

Jag har kommit ifrån ämnet lite känner jag. Illamåendet. 17 år av mitt liv har flugit förbi. Svindlande. Jag har inte ens reflekterat över att jag blivit 17 år äldre. Skrämmande.

Godnatt.

read comments (0)

Idag har jag gjort min plikt och gått och röstat. Jag hade svårt att bestämma mig i det här valet. Alltså…jag skulle kunnat rösta på Socialdemokraterna, men där sitter ju Göran Färm som kandidat och det kändes ju inte alls rätt att skrick aiväg honom så de fick inte min röst. I DN’s EU-test så var jag tydligen 73% Miljöpartist och visst, de skulle väl kunna få min röst men det fick dom inte. Så, efter noga övervägande bestämde jag mig för att rösta på vänsterpartiet. Eva-Britt Svensson blev ikryssad på min blankett eftersom jag i en radiointervju med henne kunde konstatera att vi tänkte lika i ett ja och nej test. Dessutom skulle hon skänka all lön utöver det hon tjänar idag, till välgörande ändamål vilket jag tyckte lät helt ok. Some are just in it for the money….färm.

read comments (0)

Jag har lite ångest över hur snabbt småbarnstiden går. Med första barnet känner man sig nästan lite stressad över att det måste hända nya saker hela tiden. Dom ska le, skratta, gripa saker, vända sig själva, börja äta mat, lära sig sitta osv osv. Andra barnet känns annorlunda. Jag får nästan lite panik över att Stella redan är fyra månader och snart kan allt det där. Jag vill ju att hon ska vara en liten fjärt ett tag till. Fast visst, det ska bli kul att se mina barn leka med varandra och för att kunna det måste hon ju växa lite…

read comments (0)

Jag har surfat runt och läst lite blogg. En blogg speciellt av en person som varit otroligt stark under en längre tid och som fått lön för mödan. Jag har förstått och försökt sätta mig in i dennes oro och tvivel men nu tror jag att min empatiska sida har gett upp. Jag vill inte kasta massor med skit, det enda jag vill är att försöka förstå hur denne tänker.

Allt handlar om en bebis. En fullt frisk bebis. Men sedan bebis kom verkar det som om bebisen föräldrar letar fel på bebis och sånt gör mig otroligt nervös. Varför leta fel som inte finns. Varför ägna tid åt att skapa en obefogad laktosintolerans, kolik, tarmfel, skrikfel, hörselfel och en massa annat trams när barnet bara är ett barn. Ett barn skriker, ett barn gråter, ett barn sover, ett barn lever…Låt barnet vara barn, ett skrikbarn eller ett lugnt barn. Spelar det någon roll? Det är ert barn, världens finaste barn.

Jag vet inte vart jag vill komma. jag pratar mycket strunt. Men, trots det, så måste jag få ur mig orden; ert barn har inte mer problem än vilket annat barn som helst. Sömn går i perioder, vissa sover inte mycket alls, andra sover jämt. Låt det vara. Bara vara. Var nöjd med det ni har. Sova får man göra sen.

read comments (0)