Asklundarna

Vi har varit på landet i helgen. Mycket skönt. Nog om det.

Pappa har varit på sin sista strålningsbehandling. Det var i torsdags. Även sista cellgiften. 7 veckor har gått. I mitt tycke har de gått i raketfart. I pappas tycke vet jag inte, antagligen inte lika snabbt. Men tänk så ”frisk” han har fått vara under tiden. Han som blev förberedd på att läggas in med matsond i magen efter två veckors behandling. Han har ju faktiskt kunnat äta själv hela tiden ut. Det kanske inte alltid har smakat tårta allt men han har i alla fall fått ner det i magen. Nu den senaste veckan har halsen blivit lite (eller kanske inte så lite) brännskadad. Och visst, han är trött och svag i muskler men långt ifrån sängliggandes. Nu kommer iofs strålningen fortsätta av sig själv i cirka två veckor framåt och han kan åka på ett bakslag. Men det är han ju faktiskt beredd på oxå.

Min pappa är världens starkaste. Jag har världens starkaste pappa! Och jag ljuger inte. Han är det på riktigt.

puss

read comments (1)

Jag var en sväng till mor och far förut. Stämningen var på topp. Läkarna/systrarna hade sagt att de aldrig sett något liknande. Ingen de har behandlat har hållt sig så ”frisk” som min pappa. Min bästa pappa!

Jag tror nu helt klart att det finns någon som ser efter oss. Kalla denne någon vad ni vill men i mitt hem heter han/hon Gud.

Ärligt talat så har jag aldrig förut varit speciellt andlig eller vad man nu ska kalla det. Många i min närhet tror men jag har aldrig liksom fullt ut trott på någonting. Visst, jag har svårt att se att människan bara ploppade fram ur ingenting och jag har svårt att tro att vi bara föds för att leva och dö till ingen nytta. Men det är nog skillnad mellan att tro att ”det finns något därute” och att verkligen tro PÅ det som finns därute.

I och med pappas sjukdom så har jag nästan tvingat mig själv att tro, att vara optimist och att lägga all oro i någon annans händer. Vad jag än gör så finns det inget som kan påverka den där vidriga sjukdomen, mer än att då möjligen be, vilket jag bestämde mig för att göra. Och se nu vad det har resulterat i! Att en rejäl strålningsbehandling plus cellgiftsbehandling, som annars hade fått vem som helst att tappa sin kropp, förlora förmågan att äta själv och ge en bedövande trötthet, nästan gått förbi obemärkt (nåja kanske inte fullt ut men ändå).  Nu är ju inte ensam om att be för min pappa, jag tror att vi är ganska många. Och om du som ber läser den här bloggen så vill jag bara säga till dig TACK! DU ÄR GULD VÄRD!

.

read comments (4)

Idag lämnade vi av Elvira på dagis och åkte sedan med pappa till Linköping. Andra strålningen. Första gick bra och det gjorde även andra. Än så länge är det lugnt på biverkningsfronten och jag hoppas att det får vara det ett tag till. Imorgon far han dit ensam igen och på torsdag får han sin första dos med cellgifter. Även den dagen får han åka ensam. jag har erbjudit mitt sällskap men det verkar inte bli så att jag ska följa med.

I vilket fall så följde jag med pappa in på onkologen idag. Stort nybyggt hus. På strålningsavdelningen, även kallat strålet, satt det ett par stycken i väntrummet. Det kändes så konstigt att veta att hälften av alla (de flesta har sällskap) är väldigt sjuka. Själva bygget är oxå konstigt för man får inte den där sjukhuskänslan som annars infinner sig ganska snabbt på ett sjukhus. Näe, tvärtom så känner man sig ganska lugn. Dessutom går alla sköterskor och ler på en på ett aningens tryggt vis. Väldigt lustigt men samtidigt väldigt skönt. Pappa verkar vara i trygga goda händer. Jag hade velat följa med in och se på när han strålades men pappa sa ifrån. Han tyckte att det var för läskigt för mig. Han ångrade sig nog sedan när han kom på att jag kunde tagit lite bilder. Han dokumenterar nämligen allt nu. Men jag ska göra det någon anna gång istället.

Nu vaknade visst Elvira…måste sluta.

read comments (0)

Jag känner mig maktlös. Det är ingen trevlig känsla för en person med ett otroligt kontrollbehov. En person som nästan fobiskt avskyr att må illa och kräkas, av den enkla anledningen att jag då inte kan styra min kropp. Tragiskt nog handlar det inte om mig den här gången och det gör mig otroligt ledsen och arg. Jag skulle hellre ta på mig allt om bara mina nära får vara hela och friska.

På måndag får pappa första strålningsdosen. 1 av 35. Strålning som kommer göra honom dålig men frisk. Jag har ingen kontroll över vad som kommer hända. Inget att säga till om. Jag kan varken tjata eller gnälla för ingenting jag gör kan påverka. Förutom mina knäppta händer. Och jag kan lova att dom är knäppta. Hela tiden, dygnet runt.

read comments (1)

Nu vet vi lite mer om pappas behandling. Svårt att sammanfatta allt men det blir strålning och cellgifter. Han kommer att bli riktigt sjuk som jag förstod det. Tydligen ska cellgifterna hjälpa strålningen på traven och förstärka den effekten. Han kommer få 30-35 strålningsbehandlingar och cellgifter en gång i veckan. Han kommer även att sondmatas efter ett par veckor pga att slemhinnor i munnen kommer att förstöras.

Min pappa är stark, han klarar det. No Doubt.

Och jag litar på högre makter i den här frågan.

read comments (0)

Dags att berätta vad jag vet.

Ingen mer spridning än den metastas som redna fått fäste i halsen. Ingen tumör hittad och det tyckte läkarna var bra. Betyder antagligen att den försvunnit av sig själv.

Det blir en rejäl strålningsbehandling fem dagar i veckan i sex veckor. Första två veckorna kommer att vara lugna men sedan kommer symptomen. Troligtvis kommer det bli sondmatning men även där får vi hoppas om be om det bästa. Min pappa kommer bli svag och det har jag lite svårt att acceptera. Han är ju liksom min starka pappa som kan allt och fixar allt och som arbetar med något jämt om det så är nytt golv hemma hos ena dottern eller mek med motorcykel. Alltid ett projekt på G. Det är han det. Men inte i sommar.

Tack för alla era tankar och kanske även böner från vissa håll. Jag och vi är mer än tacksamma. Det gav resultat för bättre diagnos än så här hade vi inte kunnat hoppas på. Eller jo, den kunde ju försvunnit, den där elaka skitcancer. Men vi är tacksamma att, av de alternativ som fanns, at det blev så här.

read comments (3)